When we walked in fields of gold
Det blev inte godnatt direkt, utan jag bara råkade bli lite sentimental på kvällskvisten Inget jag vill dela med mig av utan bara skriva av mig lite. Att det ska behöva hända nåt för att man ska visa vad man tycker och tänker. Usch liksom, varför är allt så svårt.
För snart exakt ett år sen beskrev jag en kille med dessa ord "Att man kan känna en viss närhet bara av att veta att han finns, helt sjukt egentligen" Jag tycker jag har lärt mig mina misstag sen dess, men varför gör man alltid nya? Bajs på det!
Kommentarer
Trackback
